År 1920-1936

Dessa märkena kallas för bandmärken men det riktiga namnet är i egentligen ”äldre bandmärken” och de senare (1938- tryckta i Goebbel pressen) kallas ”nyare bandmärken”.
Frimärkena trycktes för första gången i svensk filateli av Postverket själva i en nyinförskaffad cylinderpress, den så kallade Stickney pressen som köpts från Boreau of Engraving and Printing i USA.

Tryckpressen och plåtarna

Tidigare hade alla svenska frimärken tryckts med plana liggande plåtar där måttanpassade pappersark lades in ett och ett för tryckning. Stickney pressen var en cylinderpress där en stor pappersrulle användes för tryckningen vilket gav långa pappersbanor (band) av frimärken och därav kommer begreppet bandmärken.
Två graverade plåtar med vardera 170 märkesbilder (17 vågräta och 10 lodräta) böjdes och monterades på tryckcylindern som då hade 340 märkesbilder. Där plåtarna skarvades ihop fanns i marginalerna upptill och nertill tecken för att de skulle passas ihop perfekt, så kallade cylindersiffror eller cylindertecken. Dessa var ursprungligen halva på respektive plåt så att de tillsammans skulle bilda en hel siffra/tecken och ganska nära märkesbilden vilket gör att de ibland är synliga på snedcentrerade märken och på märken i större format än normalt. Senare användes endast hela siffror som var placerade längre ifrån märkesbilden vilket gör att de endast kan ses i arkmarginalerna.
De olika plåtsiffrorna är alltså från positioner som suttit i skarven mellan de båda plåtarna och dessa ses alltid tillsammans med så kallad plåtskarvlinje som är en färgad linje i samma färg som frimärket. Plåtskarvlinjen uppstod där plåtarna sattes ihop och finns på 40 av 340 märken.
Vid perfekt monterade plåtar på cylindern är märkesbilden på båda sidor om en plåtskarvlinje i samma höjd men inte sälla syns en mer eller mindre tydlig förskjutning mellan de båda plåtarna.

De första plåtarna som användes graverades av ett företag i Kanada som hette British American Bank Note Company of Ottawa. Dessa brukar benämnas Ottawaplåt och är de märken som i kataloger benämns typ I medan typ II är märkena tryckta med plåtar graverade i Stockholm (sk. Stockholmsplåt). Mer om detta vid respektive märke.

Frimärkenas format vid försäljning

Märken var huvudsakligen tänkta att säljas i rullar samt häften för de vanligare valörerna.
Rullmärkena perforerades på två sidor lodrätt och skars i vågrätt för att sedan rullas ihop till en frimärksrulle som förseddes med en banderoll som skarvades (klistrades på det sista märket från baksidan) med information om frimärkets valör och antal märken i rullen. Även i början av rullen sattes en skarvremsa men denna utan text.
Rullmärkena stämplades på baksidan med ett nummer på var 20:e märke. Nummerna är endast tvåsiffriga där man tog bort nollan i slutet så att det 20:e märket i rullen fick nummer 2 och det 200:e märket fick nummer 20. Dessa rullnummer var avsedda för inventering på postkontoren.
Häftesmärkena perforerades på alla fyra sidorna och delades sedan för hand upp i block om 10 märken med arkmarginal upptill eller nertill. Blocken monterades sedan för hand i häftesomslag där de häftades fast med en häftklammer i arkmarginalen. Detta gjorde att block med marginal upptill fick rättvänd inlaga medan block med marginal nertill fick omvänd inlaga. Denna typ av häften kallas handgjorda häften.
Arkfrimärken utgavs också till en början i ark om 100 märken men då postkontoren klagade på att arken rullade sig upphörde försäljningen av dessa nästan omgående. Arken hade endast marginal upptill och nertill, alltså inga arkmarginaler på de lodräta sidorna vilket inte finns på några bandmärken alls förutom kronvalörerna ur 1924 års serier som trycktes i liggande format.
Så kallade helark om 100 märken av de tidiga småformatiga bandmärkena är ytterst sällsynta där endast ett fåtal finns bevarade, även senare jubileumsmärken från perioden är mycket ovanliga i hela ark. En anledning till detta är säkert avsaknades av hela arkmarginaler vilket gjort att samlare inte tyckt att de är lika intressanta att bevara som de tidigare och senare utgåvorna som har fullständiga arkmarginaler. Och i egentligen är det ju inte hela ark utan ”endast” utrivna stora enheter ur en stor pappersbana.

Papperssorter

De många olika papperssorterna som användes till de småformatiga bandmärkena är ett område som får många samlare att ge upp, men när man väl kommer igång är det faktiskt inte så rörigt och svårt som det ser ut att vara.
Det är i sig ganska få märken och papperssorter som ställer till problem. Börja med de märkena som endast finns tryckta på en papperssort och gå sedan vidare så att du hela tiden höjer svårighetsgraden.

Pappret skiljer sig något åt vad gäller stämplade respektive ostämplade märken eftersom gummeringen påverkar papprets färg och genomlysning.
Gummeringens färg, yta och tjocklek skiljer sig under årens lopp och under de första åren är det ganska vanligt med ogummerade mindre oregelbundna ränder, dessa är inga defekter i gummeringen utan naturliga från tillverknignen.

Förklaring av olika papperssorterna
Alla papperssorterna levererades av Klippans Finpappersbruk och svårigheten att hitta ett papper som fungerade perfekt var stor innan man till sist fick fram det så kallade A3-pappret år 1933.
Tänk på att alltid studera pappret från frimärkets baksida och i marginalen utanför märkesbilden.
Det som skiljer de olika papperna är dels dess färg, tjockleken (ytvikt i g/m²), hårdheten och viran.
Vira eller viramarkering är ett punktliknande mönster i pappret som uppstod vid tillverkningen, den ses när man håller upp märket mot ljus och studerar märkets otryckta marginal.

Tänk på att alla märkena du studerar har inte ett typiskt papper, två märkena med samma papperssort kan vara olika tydliga vad gäller papperts färg, konsistens och vira. Märken kan även ha blivit förändrade genom årens lopp beroende på hur de förvarats och hanterats.

B- och C-papper är de typer som använts till tidigare utgåvor av Gustav V Medaljong och Lilla Riksvapnet. Det är endast dessa båda som finns med vattenmärke.

B-papper är mjukt och poröst med filtartad yta. Inga vira och genomlysande. Med eller utan vattenmärke KPV (bz). Samma papper som användes till Gustav V i Medaljong åren 1911-1919.
Vattenmärket KUNGL POSTVERKET finns med både rättvända respektive upp och ner vända bokstäver. Det finns på ca 15-20% av märkena.

C-papper är mjukt och poröst med filtartad yta. Ingen eller svag vira och genomlysande. Med vattenmärke våglinjer och ibland även KPV.
Ytvikt 60g/m². Producerades 15.4.1919 i en volym av 19800kg.
Samma papper som användes till Lilla Riksvapnet åren 1911-1919.
Vattenmärket finns i 4 olika varianter:
cx = linjer från övre högra hörnet ner mot det nedre vänstra hörnet
cxz = linjer från övre högra hörnet ner mot det nedre vänstra hörnet samt bokstäver
cc = linjer från övre vänstra hörnet ner mot det nedre högra hörnet
cz = linjer från övre vänstra hörnet ner mot det nedre högra hörnet samt bokstäver

Agrg-papper är grönaktigt grått och hårt. Tydlig vira och ej genomlysande.
Ytvikt 70g/m². Producerades 27.1.1920 i en volym av 2000kg.

Agry-papper är gulaktigt grått och hårt. Svag eller ingen vira markering.
Ytvikt 70g/m². Producerades 25.4.1921 i en volym av 3000kg.

A1-papper är svagt rosatonat och hårt. Svag vira och ej genomlysande.
Ytvikt 70g/m². Producerades 20.9.1921 i en volym av 5500kg.

A2-papper är svagt rosatonat mellanhårt. Tydlig vira och genomlysande.
Ytvikt 60g/m². Producerades 27.6.1923 i en volym av 1933kg.

A3-papper är rent vitt. Stark vira och genomlysande.
Ytvikt 60g/m². Producerades 29.11.1933.

A1- och A2-papper med så kallat rent tryck från åren 1933-1934 kan vara svåra att skilja från A3-papper. Dessa har i princip rent vita marginaler på framsidan men på baksidan är pappret tonat.

Dessutom finns följande tre papperssorter som man normalt inte behöver bry sig om eftersom de finns på ett fåtal märken.
Av-papper är nästan rent vitt och mellanhårt. Viran varierar från svag till tydlig och pappret är genomlysande.
Ytvikt 70g/m². Producerades 1921 som ett provpapper och användes endast för små tryckningar av 4 olika märken.

A3prov-papper är nästan som A3-papper men tunnare. Stark vira och genomlysande.
Ytvikt 60g/m². Producerades 29.11.1933 och användes endast för tryckningar av 2 olika märken.

A65-papper är svagt rosatonat. Detta är en mellanvariant mellan A1 och A2 som inte finns upptagen i kataloger.
Ytvikt 65g/m². Producerades 27.6.1923 i en volym av 639kg.

Detta pappret är mycket svårt att skilja från A1 repskektive A2 papper vilket troligen är anledningen till att det inte finns med i kataloger. Men man bör ha detta papper i åtanke när man har svårt att bestämma om ett märke har A1 eller A2 papper.